Våra drömmar – och verkligheten
Liksom så många andra längtade jag och min make en gång efter ett rosigt spädbarn att hålla i famnen. Jag längtade efter att få bli mamma, drömde om babyjoller och den ljuvliga doften av en baby. Det ville sig inte och vi bestämde oss för att adoptera, för föräldrar ville vi absolut bli. Vi kände att vi hade så mycket kärlek att dela med oss av. Så kom det sig att fyraårige Erik, efter många och långa utredningar av oss som lämpliga föräldrar, fullkomligt stormade in i våra liv.
Det vi visste om Erik, var att han föddes cirka åtta veckor för tidigt på ett sjukhus i Östeuropa som nummer sju i en syskonskara där hans närmaste syster var två år och utvecklingsstörd. Mamman var alkoholpåverkad när hon kom till förlossningen och det var till en början osäkert om Erik ens skulle överleva. Efter bara några dagars vård i kuvös ansågs han dock tillräckligt stark för att skickas hem. När han var ett och ett halvt år dog hans mamma, endast 36 år gammal, till följd av sitt missbruk och Erik placerades på barnhem.
Barnhemmet förde noggranna anteckningar om barnens längd, vikt, sjukdomar, vaccinationer och utveckling. När Erik fyllde två år vägde han nio kilo och hade just lärt sig gå. Under rubriken ”Psykisk status” stod endast ordet ”överkänslig”, utan närmare förklaring. Att han hade synfel och skelade var vi också införstådda med. När vi träffade Erik för första gången hade han hunnit bli fyra år men vägde bara 13 kilo.
- Jisses, vad liten han är, var min första tanke.
Shorts och t-shirt framhävde de smala lemmarna, men kinderna var runda och rosiga. Det var en liten lintott med allvarlig uppsyn, men en busunge med mycket spring i benen och glimten i ögat. Vi hade full sysselsättning med att hindra honom från att bada i springvattnet som man hade kopplat på enkom för vår skull.
Detta första möte varade bara några timmar, innan sköterskan kom för att hämta tillbaka Erik till hans avdelning. När vi satte oss ner på huk för att säga adjö till honom gav han oss varsin blöt puss på kinden innan han skuttade iväg. Med ögonen fulla av tårar var det dags att återgå till den byråkratiska verkligheten innan vi skulle återvända till Sverige.
Sex veckor senare var vi tillbaka på barnhemmet för att hämta hem vår efterlängtade son. Med intensivt bultande hjärta och skenande puls stod vi och letade efter Erik i en barngrupp om 17 barn. Plötsligt reser sig en liten parvel upp och ropade ”Pappa!” på sitt eget språk. Han rusade mot oss och kastade sig hämningslöst i sin pappas famn. Dagen till ära var han iklädd alldeles nya shorts med tillhörande blus. Tyget var stelt som papper och byxbenen stod som segel kring de spinkiga benen. På fötterna hade han ett par väl begagnade blå sandaler där stortårna stack ut. Så långt utgjorde han en ganska ynklig syn.
Under två dygn umgicks vi intensivt med Erik på barnhemmet. Han hade utan vidare tagit oss till sig. Han släppte oss inte ur sikte och höll oss sysselsatta med sina vilda lekar. Han tröttnade aldrig på att springa upp och ner för en liten slänt för att bli uppfångad och svingad i luften av oss.
Nästa avsnitt Erik kommer hem kan du läsa här
