Var finns assistenten?
Sedan vi tagit Erik ur skolan blev tillvaron lite lugnare. Jag var hemma och barnledig med lillasyster och livet blev stabilt och strukturerat igen. Dagarna förflöt med enkla vardagsgöromål och de var indelade efter måltider på bestämda tider. Lillasyster var två år och i småbarnslekar med henne kunde Erik för första gången känna sig stor och duktig. Men självklart var det ingen hållbar situation i längden; skolgången måste ordnas på något sätt.
Det var redan oktober och vi blev allt mer otåliga, var fanns assistenten? Rektorn påstod sig jobba på det och lovade att vi skulle få besked snart, men efter nästan en månads väntan började vi tvivla.
I jakten på någon som kunde göra det möjligt för vår sjuåring att gå i skolan ringde vi till sist till hans underbara förskolefröken. Det var en torsdag. Efter en kort förklaring av situationen gav hon oss numret till Per, en kille som hade arbetat på förskolan. Samma kväll kontaktade vi honom och frågade om han var intresserad av att bli elevassistent. Per sa genast ja. Han hade endast vikarierat på förskolan i väntan på att komma in på utbildningen till idrottslärare och saknade både adekvat utbildning och lång erfarenhet, men hans personliga egenskaper var guld värda. Han var en naturbegåvning och hade vad man brukar kalla fingertoppskänsla.
För oss kändes det som en oerhörd lättnad att äntligen se en ljusning på problemet och på fredagsmorgonen ringde jag rektorn och meddelade att Erik skulle börja skolan på måndagen. Med assistent! Det var bara för rektorn att ordna formaliteterna kring anställningen. Det blev inte direkt några stående ovationer för att vi bidragit till att lösa Eriks skolproblem.
Så var Erik äntligen tillbaka i skolan. Per, en fysiskt och psykiskt stabil kille på några och tjugo, mötte Erik varje morgon och lotsade honom genom dagarna.
Det varade fram till jul, sedan stod Erik åter utan assistent. Alla hade vetat om att Per skulle börja studera, så det var ingen överraskning. Trots det var det inte klart med någon ersättare och vi fick fira jul i ovisshet om det skulle dyka upp någon.
Några dagar innan vårterminen började fick vi äntligen besked att en ny kille skulle bli assistent. Den nye assistenten visade sig fungera mer som en hjälpreda som bar väskor och snörde skor, än som elevassistent. Men okey, han var snäll, Erik tyckte om honom och han gjorde i alla fall ingen skada.
Rimliga eller orimliga krav
Ett återkommande problem under de första skolåren var att veta vilka krav som var rimliga att ställa på Erik. Utan vare sig diagnos eller helhetsbeskrivning av hans svårigheter var det svårt att lägga kravribban rätt, både i skolan och hemma. Brist på kunskap om och beskrivning av Eriks tillstånd gick dessvärre ofta ut över honom.
Det blev tydligt när det exempelvis kom en speciallärare till klassen. För att få en uppfattning om vilken kunskapsnivå barnen låg på började hon med att testa dem. Det resulterade i att Erik kom hem mycket ledsen och berättade att han inte kunde någonting och var sämst av alla. Det sorgliga var att Eriks resultat inte var dåliga därför att han kunde minst, utan därför att förutsättningarna för att ta fram kunskaperna helt enkelt inte var anpassade för honom.
Erik hade mycket svårt att prestera någonting under tidspress. Likaså att självständigt läsa igenom en arbetsuppgift och sedan utföra den. Hade man förstått och tagit hänsyn till det när man gjorde testet, hade Erik sluppit att misslyckas. Om han fått frågorna upplästa av en lärare han kände, hade han förmodligen kunnat svara korrekt på de flesta.
Då vi tog upp det här med specialläraren fick vi svaret att hon inte brydde sig så mycket om ifall barnen hon träffade hade någon särskild funktionsnedsättning eller diagnos. Hon ville inte ha förutfattade meningar, utan bemöta var och en efter hans eller hennes förutsättningar. Hur i hela världen ska man kunna veta vilka förutsättningar ett barn har, om man inte ens anser sig behöva ta del av beskrivningen av barnets tillstånd undrade vi?
Nästa avsnitt Erik går i tvåan kan du läsa här
