Erik kommer hem
En gråmulen höstdag kom vi så äntligen hem med vårt efterlängtade och högt älskade barn. Vid trädgårdsgrinden stod farmor och farfar för att möta sitt första barnbarn, spända av förväntan. Även vi var förväntansfulla och undrade hur det skulle vara när vi kom hem, för Erik hade ju hela världen förändrats. Skulle han vara blyg? Kanske bli rädd? Inte vilja gå med in i sitt nya hem? Vi tänkte att han framförallt måste vara helt utmattad efter den långa resan och förmodligen behöva ta det lite lugnt. För Erik fanns dock inget ta-det-lugnt-läge och farmor och farfar hann inte ens hälsa, de kände bara vinddraget då han yrde förbi.
– Han är inte så blyg precis, konstaterade farmor, när hon hämtat sig.
Det var många saker som var nya för Erik och han kastade sig över det mesta med liv och lust. Han hade aldrig umgåtts med djur, så vi var beredda på att han kanske skulle bli rädd och även behövde lära sig att inte vara för närgången eller hårdhänt mot husets hund. Erik verkade dock vara helt utan respekt eller rädsla, han klappade och kramade och fortsatte även när hunden morrade. Han blev inte ens rädd när han blev nafsad i ansiktet. Tvärtom gjorde han om samma misstag gång efter gång och vi började bli riktigt oroliga. Vi försökte vara vaksamma, men flera gånger under det första året hade Erik spår efter hundtänder på pannan och näsan. Inte så djupa att det blev ärr, men tillräckliga för att synas tydligt och säkert kännas ordentligt.
Allt Erik gjorde gick med en väldig fart. Han var nyfiken, undersökte allt och frågade oavbrutet vad saker hette. Erik pladdrade oavbrutet, var aldrig stilla och aldrig tyst. Han inventerade skåp och lådor – inte bara hos oss, utan vart vi än kom. Att gå i affär med Erik var ett äventyr då han plötsligt försvann in på lagret utan förvarning. Han hade överhuvudtaget ingen känsla för hur man beter sig mot andra människor och överskred ständigt alla gränser och regler. Vi fick snart lära oss vad ord som hyperaktiv och distanslös innebär i praktiken. Han tog inte till sig kunskap och lärde sig inte av sina misstag. Vi kände på oss att någonting inte stod rätt till, men det var svårt att sätta fingret på vad som var fel.
Alla böcker om barn, barnuppfostran och pedagogik vi hade läst för att förbereda oss inför adoptionen hade vi ingen större nytta av. Ingenting av det vi lärt oss passade in på hur Erik fungerade, så vi ställde till slut undan böckerna. Istället försökte vi fokusera på att tillgodose Eriks allra mest grundläggande behov, det vill säga närhet, sömn och näring. Förutom att ge mycket fysisk närhet begränsade vi de sociala kontakterna och även Eriks tillgång till leksaker. Han verkade inte bry sig om det, sakerna hade inget värde för honom.
Nästa avsnitt Erik - inte riktigt som andra kan du läsa här
