Erik börjar skolan – och slutar
Då Erik började första klass hade han just fått en syster i tvåårsåldern. Strax efter dog hans farfar efter en tids sjukdom. Dessa förändringar gjorde Eriks redan jobbiga situation ännu värre och skolstarten blev en katastrof. Erik sprang mest omkring både ute och inne, totalt omedveten om att det bedrevs någon form av verksamhet som han skulle delta i.
Bosse och jag hade hört av andra föräldrar och läst om hur barn i allmänhet brukar bete sig när de börjar skolan; de är stolta över sina nya böcker, blir mera självständiga, ser upp till fröken, är ivriga att lära sig allt nytt, etcetera. Ingenting av detta stämde in på vår son – han brydde sig inte om några böcker, han blev inte mer självständig, han såg inte upp till sin fröken och han hade ingen vilja att lära något.
Våra förhoppningar om att vi i skolans värld skulle få tillgång till erfarenheter och kompetens, föll platt till marken. Inte heller infriades hoppet om att skolan skulle ge oss lite stöd och goda råd, och därmed avlasta oss en smula. I stället fick vi våra första lektioner i den svåra konsten att vara expert på något vi själv förstod ganska lite av och samtidigt försöka informera andra – som förstod ännu mindre!
– Han är alltid så glad! fick vi ofta höra.
Och visst verkade Erik glad för det mesta, tjurade sällan och var med på allt man föreslog. Trots hans hyperaktivitet var det lätt att uppfatta honom som okomplicerad och lättsam eftersom han gärna spelade pajas och inte visade några sura miner. Inte ens när han slog sig blev han ledsen eller grät.
Varje dag när vi hämtade Erik var han så uppe i varv att han inte var kontaktbar och vi var tvungna att hålla om honom ordentligt för att få ögonkontakt. Hemma sprang han oavbrutet, kanade fram och tillbaka på stolen, viftade med armarna och gjorde pipande läten och andra ljud. Han kunde inte heller göra någonting på egen hand, inte ens klä av eller på sig eller andra enkla saker som sjuåringar brukar klara. Tidsbegreppet, som varit dimmigt redan innan skolstarten, var nu helt försvunnet. Veckans dagar, månadernas namn och vilket år det var, sådant som han tränat på sedan förskolan, var som bortblåst.
Bosse och jag uppfattade Eriks värld som ytlig, för utomstående verkade han nog bara omogen och barnslig, kanske dum. I brist på bättre förklaringar gick vi fortfarande på linjen att han bara var sen i utvecklingen på grund av hans bakgrund och svårigheter med nytt språk. De vi sökte råd hos sa ju att det var så. Barnpsykologen testade Erik och sa vänligt;
– Han är ju lite sen, ett år eller två, men han utvecklas hela tiden och det är huvudsaken att det går framåt.
Och vi försökte verkligen tro på henne. Hon borde ju veta, men vi förstod inte riktigt i alla fall. Helt övertygade kände vi oss aldrig. Resultaten från psykologens tester var klena – delvis på grund av att hyperaktiviteten och den bristande koncentrationsförmågan gjorde Erik svårbedömd. Någon diagnos kunde inte ställas. Eller rättare sagt, man ville inte ställa diagnos.
– Man ska inte sätta stämplar på barn, fick vi höra.
Eriks språkliga förmåga betraktades av psykologen som god. Det talade enligt henne emot att han hade ADHD eller var autistisk.
– Han är nog bara lite sen.
– OK, sa vi, då är han väl det då, alla säger ju det
Efter ett par veckor i första klass orkade vi inte längre se vår son leva i kaos. Både han och vi var helt slut. Något måste göras och jag ringde rektorn, presenterade mig och frågade var resurserna fanns.
– ????
– Ja, sa jag, doktorn sa ju det på sexårskontrollen. Skolan skulle vara förberedd på att det skulle komma ett barn med särskilda behov. Är ni inte det?
– Nej, sa rektorn, det har vi inte hört något om.
Ytterligare en vecka senare ringde jag upp rektorn igen. Den här gången för att meddela att vi tänkte hålla vårt barn hemma från skolan tills det var ordnat med en elevassistent.
– Men så kan ni inte göra, vi har faktiskt skolplikt i det här landet.
Skolplikt eller inte, att skicka Erik till skolan i det läget hade varit på gränsen till barnmisshandel. Därför valde vi att hålla honom hemma.
För en vanlig sexåring är skolstarten något stort, något man ser fram emot. Erik däremot hade ingen uppfattning om att han faktiskt hade börjat skolan. Han frågade aldrig varför han nu plötsligt inte var där längre, eller hur länge han skulle vara hemma. Han undrade inte vad de andra barnen gjorde eller nämnde sin fröken en enda gång; att börja skolan hade gått Erik fullständigt förbi.
Nästa avsnitt Var finns assistenten? kan du läsa här
