• Aktuellt
• Om FAS i media

Familjehem till barn med FAS – mycket jobb och mycket kärlek

Annika Andersson är förskollärare sedan 30 år och har tillsammans med sin man varit familjehem nästan lika länge. För 22 år sedan förändrades deras liv då Kristian placerades akut i familjen. Han var bara tre månader och behövde snabbt få stadigvarande vård och omsorg. Kristian föddes med FAS, den allvarligaste formen av alkoholrelaterade fosterskador. Annika och hennes man har sedan dess satsat mycket engagemang, kärlek och omtanke för att ge Kristian ett gott liv.

Kristian kom till familjen Andersson med kort varsel när han var väldigt liten, som en uppväxtplacering. Han föddes ungefär 3-4 månader för tidigt. Man vet inte exakt, för mamman var aktiv missbrukare och hade inte uppsökt någon mödravård. Hon kom in med kraftiga blödningar och höga alkoholhalter i både fostervattnet och blodet. När Kristian föddes vägde han bara drygt 700 gram och behövde vård på neonatalavdelning.

Vi träffar familjehemsmamma Annika för en promenad i omgivningarna kring hennes hem. Här har Kristian växt upp i en lugn miljö, nära djur och natur. Det lyser av kärlek i Annikas ögon när hon berättar om när Kristian placerades hos dem.

– Han var 3 månader gammal när vi åkte till sjukhuset och fick träffa honom första gången, berättar Annika och ler vid minnet. Han vägde bara 1800 gram, men redan då märkte vi att han var han en pigg liten kille.

Kristian var ett spädbarn med stora omvårdnadsbehov. Han hade svårt att sova och svårt att få i sig tillräckligt mycket mat. Han behövde därför särskild välling med extra tillägg av protein och järn. Det blev många besök på BVC för vägning och mätning för att se till så att han fick i sig den näring han behövde för att växa.

Läkarna rekommenderade familjen att vara utomhus mycket och leva så normalt som möjligt, trots att Kristian var väldigt, väldigt liten och ömtålig. De försökte därför umgås med vänner och släktingar, som vanliga familjer gör.

– Efter hand som han växte till sig och blev mer rörlig märkte vi att han blev enormt rastlös och otålig. Ju äldre han blev desto mer hjälp behövde vi av vår omgivning. Man kunde inte släppa honom ur sikte en sekund för då kunde vad som helst hända.

Kristian hade också stort behov av fysisk närhet och bärselen blev en räddning för familjen. Eftersom han var så liten och tunn användes den flitigt ända upp till 4-årsåldern.

– Det gjorde honom lugn och han mådde bra av det, förklarar Annika. Konstant hungrig Kristian åt väldigt ofta när han var liten och som för alla småbarnsföräldrar så var sömn var en bristvara för Annika och hennes man. – Men för oss handlade det om mycket längre tid, berättar Annika.

Kristian behövde nattmål i flera år! När Kristian gick i förskoleklass krävde han fortfarande nattmål, men Annika och hennes man tyckte att det var dags för honom att sluta att äta välling om nätterna. Han var ju stor och skulle börja skolan snart.

– Men då sa han att det gick bra med smörgåsar i stället, skrattar Annika. Läkarna uppmanade oss att låta honom äta när och hur mycket han ville.

Trots att Kristian varit konstant hungrig och ätit ofta under hela uppväxten har han alltid varit onormalt liten och smal för sin ålder.

Impulsstyrd och gränslös
Liksom många andra barn med FAS har Kristian alltid varit oerhört aktiv, alltid haft någonting på gång, alltid full fart. På förskolan var han ett sånt barn som ofta försvann. Inte för att han ville rymma, utan för att han ville upptäcka och se allting. Någon ur personalen behövde var nära honom hela tiden så han inte kom bort.

– Det är spännande att leva med ett sådant barn, säger Annika med ett stort leende, för man får se väldigt mycket. Fick Kristian syn på en grävskopa så sprang han dit och upptäckte han ett moget äpple i ett träd rusade han dit. Det var tvära kast. Han har alltid varit väldigt impulsiv. Även som vuxen är han mycket impulsstyrd.

Kristian säger ofta precis vad han tycker och tänker, även om andra människor. Det kan ställa till problem att vara så ”brutalt ärlig” som Annika kallar det. Särskilt när man är vuxen. På en arbetsplats kan det till exempel bli ett problem att alltid säga precis vad man tänker och tycker om folk runt omkring sig.

– Ett litet barn som gör så kan vara charmigt och trevligt, ler Annika, men ju äldre man blir desto större krav ställs det från omvärlden att man ska bete sig på ett speciellt sätt. Att man ska uppföra sig.

Familjen har därför alltid varit nära honom i sociala situationer när han växte upp, för att hjälpa honom tolka omgivningen och för att hjälpa omgivningen att förstå honom.

Biologiska familjen
Annika och familjen har hela tiden varit öppna med att Kristians biologiska föräldrar finns, att de lever och att de haft en problematik. Mamman var aktiv missbrukare under graviditeten och under hela Kristians uppväxt. Han vet att hon har en sjukdom som heter alkoholism och att alkoholen gett honom skador som kallas för FAS (fetalt alkoholsyndrom). Familjen har förklarat för människor i sin omgivning, för att göra vardagen lättare för Kristian och även för att göra det lättare för andra att förstå varför han beter sig som han gör.

– Kristian har alltid varit medveten om det och hört vad vi har sagt, säger Annika. Vi har inget specifikt datum när vi talade om för honom att han har FAS, utan det har funnits med oss hela tiden och han har förstått allteftersom.

Stor okunskap om FAS
Annika och hennes man fick ingen information om Kristians diagnos på förhand och har fått skaffa sig kunskap på egen hand.

– Vi fick inte veta något alls om FAS, berättar Annika. Vår socialsekreterare som placerade Kristian kunde inte själv något om diagnosen. Alla sa att han hade biologiska föräldrar som druckit alkohol, men sen vad det betydde i livet och för barnet, det visste ingen riktigt.

FAS är en relativt okänd, men inte sällsynt, diagnos för både allmänheten och yrkesverksamma inom vård, omsorg och skola. Familjen hade önskat mer stöd från socialtjänsten och någon att prata med när det blev övermäktigt.

– Det var jobbigt, suckar Annika. Kristian var väldigt orolig. Han grät mycket och var svår att trösta och vi förstod inte varför. Det enda man kunde göra var att hålla ut och hålla i. Och be omgivningen att hjälpa till att bära och vara nära.

Förutsägbarhet och rutiner viktigt
Genom åren har Annika och familjen lärt sig vad som fungerar och är bra för sin pojke. Barn med FAS behöver ha trygga vuxna i en omgivning där det är lugnt och förutsägbart.

– Jag brukar säga att de här barnen och ungdomarna älskar vanliga tråkiga tisdagar, när ingenting oväntat händer utan allt fungerar precis som vanligt, säger Annika. Man vet exakt vad man ska äta eller dricka eller göra. Att bussen kommer precis när den ska, när allt är precis som det brukar, inga överraskningar.

För Kristian har alla traditioner och helger varit väldigt jobbiga eftersom de skiljer sig från den vardagliga lunken.

– Han börjar tagga upp redan i början av november och bli stressad och fundera mycket på vad som ska hända under julen, trots att vi har gjort precis likadant vartenda år under hela hans uppväxt, berättar Annika.

Det är inte svårt att föreställa sig hur kaosartat det kan bli när det exempelvis blir dags att ska skaffa eget boende, skapa egna traditioner eller om det händer något i samhället man inte kan styra över. Dessa barn behöver struktur och förutsägbarhet. Få hjälp med att organisera sin vardag.

Än i dag, trots att Kristian är över 20 år, behöver Annika hjälpa honom att hantera vardagen. I hans dagliga verksamhet finns det andra som håller ordning, men fritiden rår han själv över och då behöver han hjälp att skapa struktur.

– Vi skriver veckodagarna på lappar och vad han ska göra när han kommer hem från jobbet, en lapp för varje dag. Det är nästan som ett skolschema. Det trivs han med, när det är vanliga tråkiga dagar mår han som allra bäst.

Kristian vill fortfarande ha stöd och hjälp för att förstå saker. Familjen har övat mycket på att han ska säga till att han behöver hjälp, istället för att undra och göra fel. Än idag ringer han till Annika, ofta flera gånger dagligen, för att fråga om saker. För det mesta är det frågor om vardagliga bagateller, till exempel om vilket håll disktabletten i diskmaskinen ska ligga.

– Jag hade aldrig ens tänkt på att det fanns olika håll att lägga den på, skrattar Annika, men det är sådant han funderar på. Det är små saker i vardagen som kan bli väldigt stora och jobbiga för honom.

Extrem hyperaktivitet
Svårast att hantera som förälder tycker Annika att rastlösheten, otåligheten och hyperaktiviteten har varit. Kristian har gått i särskola och hade personlig assistent under skoltiden. De var få elever i klassen, bara 6 stycken, men ändå behövde Kristian en egen pedagog. En som följde honom och hjälpte honom in och ut från lektioner och i alla vardagliga rutiner.

– Jag har mött många livliga barn i min profession som förskollärare, men det här var extremt, berättar Annika. Jag har aldrig varit med om ett så aktivt barn som far runt och leker konstant och har så många saker i görningen hela tiden!

När Kristian var liten skrattade familjen ofta åt att det kändes som om han snurrade runt deras ben hela tiden.

– Han var högt och lågt och överallt på en och samma gång! Under samma timme tyckte ingen av oss att vi hade haft en lugn stund. Trots att vi alla befunnit oss på olika ställen och haft olika sysslor var för sig kändes det som att vi varit med Kristian allihop samtidigt! De enda gångerna Kristian varit riktigt lugn var de få gånger han varit sjuk med feber.

Kristian har växt upp på landet med nära till djur och natur och han bryr sig mycket om både människor och djur. Att han har kunnat vara ute i skog och natur och röra sig mycket har hjälpt honom i hans rastlöshet.

– Det har gjort gott för hans hälsa också, säger Annika. Han har alltid varit väldigt frisk, inte haft så mycket infektioner, förkylningar och andra sjukdomar. Något som annars drabbar många som har diagnosen FAS, de är ofta känsligare än andra barn.

Ångrar ingenting
Avslutningsvis får Annika frågan om det är något hon hade önskat varit annorlunda och hon är tydlig med sitt svar.

– Jag hade velat ha mer information om vad alkoholskada kunde innebära, då hade vi varit bättre förberedda! Man behöver vara flera i nätverket för att få vardagen att fungera, så att man ska orka. Först efter mycket tjat och diskussion med socialtjänsten fick familjen välbehövlig avlastning.

– Visst var vi väldigt, väldigt trötta många gånger, men jag har aldrig ångrat att vi blev familjehem åt Kristian, aldrig en sekund! utbrister Annika. Det har krävts stor ansträngning och mycket jobb, men också gett en enorm glädje och människokärlek tillbaka. Kristian är så otroligt ärlig och härlig att vara tillsammans med!

Det var först när Kristian var 4 år och Annika hittade FAS-föreningen som de fick kunskap om alkoholrelaterade fosterskador och även kontakt med andra familjer i samma situation.

– Jag vill att många fler får den här kunskapen, så vi kan hjälpas åt och utbyta erfarenheter. Får man veta redan när barnet är litet vad som kan hända i tonåren så kan man förbereda sig med rätt hjälp, avslutar Annika.

Just nu genomför FAS-föreningen kampanjen 1av100, i samarbete med Familjevårdens Centralorganisation, FaCO, för att sprida information om alkoholrelaterade fosterskador till berörda yrkesgrupper. På siten 1av100.se kan du testa din egen kunskap om alkohol och fosterskador på två minuter!